En liten oro

I dag ska Vera och hennes klass till is-och simhallen.

En liten oro känner jag över det där med så många barn vid bassängerna.

Men det är bara till att lita på personalen, att de har koll.

 

 

Jag ska vara glad när hon kommer hem med bussen senare idag.

Förhoppningsvis är hon bubblande glad över allt som har hänt.

Då sitter jag bara och lyssnar på allt hon har att berätta.

En sån där fin stund ni vet, som jag gillar.

 

 

Ett år äldre

Eftersom jag vet att min vän Christel läser min blogg så

passar jag på att gratulera henne på födelsedagen idag.

GRATTIS MIN VÄN!

 

Vi är faktiskt födda samma dag och samma år.

Det är allt lite speciellt.

Vi gick i samma klass i grundskolan och lekte en del

men sedan tappade vi bort varandra under några år.

Nu har vi hittat tillbaka igen och det är jätteroligt.

Vi försöker hinna med att träffas med jämna mellanrum, ibland

blir det att vi bara hinner med en promenad och ibland ses vi  en

längre stund. Christel är en sådan där vän som man alltid kan lita på

och jag är så glad att hon finns med i mitt liv.

Det är heller ingen risk att jag glömmer bort hennes födelsedag.

 

 

När jag fyller år så är det riktig höst.

Så här mycket löv har vi i vår trädgård nu...

 

 

....och det är bara början.

  

 

 

Snabb soffpotatis

 

Måste bara visa den här bilden.

Tror det är ganska unikt att en greyhound nosar på en liten kyckling

utan att ta ihjäl den. Men vår Cecar bara nosar lite förstrött och sedan

är det inget mer med det liksom.

 

En greyhound har en medfödd instinkt att jaga smått som rör sig, rasen

har vanligtvis en mycket stark jaktinstinkt men den instinkten verkar

det som om Cecar saknar vilket jag är glad för.

 

Greyhound är troligtvis en av de allra renaste raser som finns. Den har

inte kommit till genom korsningar av andra raser.

Trots att den som vinthund är gjord för snabbhet i kombination med

avsevärd styrka , är den i grund och botten ganska lat.

 

 

Världens snabbaste soffpotatis.

 

 

 



Lämna lantlivet

I går spenderade jag och kompisen en dag i grannstaden.

Jag lämnade lantlivet för en stund och besökte en stor kaninutställning,

strosade runt på stan en stund och så åt vi god mat på en trevlig restaurang.

En toppenlördag helt enkelt.

 

 

I dag ska jag inte lämna lantlivet, ska vara hemma hela dagen.

Stearinet håller på att smälta och jag ska gjuta en omgång med ljus.

Senare tänker jag gå ut och städa hos kaninerna. Det är dags för dem att flytta

över till sin vinterbostad nu.

 

Det är ju bara att inse, vintern närmar sig.

 

 

 

Ingen brådska

Det är så friskt i luften ute nu.

I går tog vi en liten promenad i byn och jag passade på att ta kameran

med mig och föreviga alla fina färger.

Vi hade ingen brådska utan tog tid på oss.

Sådana stunder gillar jag.
 

Roligt att även Frans kan hänga med nu på sin lilla hoj.

 

 

På denna lilla skogsstigen går jag ofta med Cecar.

Här brukar jag se älg och rådjur men som tur är har jag aldrig

råkat ut för något vildsvin.

 

 

Och så en vy åt andra hållet i byn.

Här finns vår brevlåda och när jag hämtar posten njuter jag

av detta fina, gillar verkligen den gläntan där.

Vilka träd alltså!

Nu dags att gosa med familjen säger Frans.
Bäst att lyda!

 

 

Planerar flytt

I december har jag bloggat i ett år.

Jag gillar alla olika möten man får här i bloggvärlden.

En del av er har jag lärt känna ganska bra och en del av er känner jag

bara lite på ytan. Anki har jag ju till och med träffat.

 

Det här året har jag känt mig för litegrann om hur jag vill att min blogg

ska vara och nu tror jag att jag har hittat min stil.

Det blir en del skrivande om "det-sköna-livet-på-landet" och en önskan om att

kunna förmedla känslan av att leva livet långsamt. Och så kryddar jag lite

med skrivandet om att vara kvinna och driva företag.

 

Nu har jag planer på en flytt framöver.

Jag vill samla bloggen, fotvården, sprätthönseriet och ljustillverkningen

på en gemensam sida med olika hemsidor för varje.

Projektet har startat så smått och jag hoppas det inte dröjer allt för länge

tills jag kan visa upp resultatet.

 

Ni hänger väl med på resan?

 

 

 



Vilken tur

 

Den här svarta lilla krabaten är fem dagar gammal och den gula är sju. 

 Stor skillnad på storleken!

I går kväll var jag helt säker på att den lille skulle lämna oss, han

mådde inte alls bra. Jag tänkte att det var lika bra vi tog bort den

med en gång men så var det sent och så orkade vi inte ta tag i det då precis.

Det var tur det!

Jag blev väldigt förvånad när jag tittade ner i lådan i morse och han var

hur pigg som helst.

Så tio stycken småttingar har vi fortfarande vid liv.

 

Fortsättning följer...