Många frågar mig hur jag gör för att kunna vara hemma så länge med barnen (ca 2,5 år).
Jag var inte alls beredd på denna ENORMA kärlek som ett barn ger, jag blev väldigt överrumplad av de känslorna. I samband med det så insåg jag att jag skulle aldrig kunna lämna det här lilla barnet till någon annan i så tidig ålder som 1,5 år, som de flesta barn är när de börjar på förskolan.
Jag har fått många kommentarer genom åren. Av olika karaktär.
Mammor som lämnat sitt barn i tidig ålder har t ex sagt; barn behöver vara på förskolan och träffa barn i samma ålder, jag(mamman) behöver komma ut och jobba för att
vara en bra mamma.
vara en bra mamma.
I grund och botten förstår jag att de är avundsjuka, de måste försvara sig hela tiden.
Mammor som har stora barn säger; vad rätt du gör, ta vara på denna tiden.
Jag vet, jag gör helt rätt.
Vi har utnyttjat vårdnadsbidraget i vår kommun. Visst, bara 3000 kr men det är i alla fall något.
Vårt boende är inte så dyrt, vi har haft huset i många år.
Vi klarar oss och vi mår bra av att ha mycket tid tillsammans.
Det är huvudsaken. I alla fall för oss.
Något brödbak blev det inte i går, däremot den här smarriga lilla grejen.
En chokladmousse med lakritssmak.
MUMS!
Hejaheja! hälsar jag som fortfarande är hemma med barnen (har varit det i 7 år, med en paus på 1,5 år då jag studerade), och kommer att fortsätta med det ett bra tag ännu :) Folk har nog undrat minsann under alla år, och ibland får man just såna där kommentarer som jag liksom du tror egentligen grundar sig i avundsjuka.
SvaraRaderaJag var också hemma länge med mina barn.
SvaraRaderaDe började inte dagis förrän de var tre år gamla.
Jag sparade och gnetade med föräldradagarna, blev utförsäkrad från Försäkringskassan osv.
Det var knapert.
Och jag jobbade på kvällar och helger mot slutet.
Men det var värt det.
Det är ju jättetacksamt och guld värt om man ekonomiskt kan stanna hemma länge med barnen. De som säger annat vill säkert bara försvara sitt dåliga samvete för att de inte kunnat detsamma. Det är ingen kritik mot er. Men oavsett tycker jag att ingen ska ha dåligt samvete!
SvaraRaderaKram.
Jag var också hemma 2.5 år med min minsta och 1.5 år delade vi på med den första.
SvaraRaderaJag känner igen dina kommentarer!!! En del trodde t.o.m. att jag blivit arbetslös eftersom jag inte återgick till jobbet... "På min tid" fanns det inte vårdnadsbidrag...
Jag tycker att alla familjer ska få välja själva men ett är säkert, tiden kommer INTE tillbaka!
Vi har aldrig haft våra barn på dagis utan jag har varit hemma med dem hela tiden...Det funkar även om man får dra ner på standarden litegrann. :) Mina barn (14,16,18) har alltid haft vänner....det måste man inte gå på dagis när man är 1.5 år för att få.. :)Kram Anna
SvaraRaderaHaloj Anna och tack för så fina ord om min blogg:) Om man ska ha en blogg mer som ett företag är det MYCKET jobb som gäller. Man måste connecta med mycket människor och marknadsföra sig själv, det är första steget. Sedan är det reklam som ger pengar och då måste man ha affärsinne för att kunna få firmor intresserade av just den bloggen man har. Det är verkligen en DJUNGEL därute av bloggar så det gäller att nischa sin blogg med ett unikt ämne. Sedan är NYA ideer ett måste och att hela tiden utvecklas och färändras som bloggare. Jag visste inget om att blogga för ett år sedan men nu vet jag ALLT, så nåt har jag lärt mig på vägen haha:)
SvaraRaderaDet blir alltid så långt när jag kommer igång haha:) ha en kanonhelg
LOVE Maria
Min syster är också hemma med barnen, så det är väl inget fel i det, bara lyx ju =D
SvaraRaderaJag tycker att du gör helt rätt, den där klyschan stämmer faktiskt, den tiden kommer aldrig tillbaka. Jag har varit hemma med Linus till han var 3 år och nu går han bara 15 timmar
SvaraRaderaper vecka. De två äldre killarna var på dagis från 2 år och då var de bara två dagar i
veckan. Det var vår lösning för att kunna vara hemma så mycket som möjligt :)
Härligt att kunna ge dem den tiden!!
Ha en härlig lördag :)
Kram
Tänk att det kan vara så provocerande... Alla är vi ju olika och alla har olika möjligheter. Klart du ska vara hemma om du kan :)Hade jag råd, skulle jag vara hemma, fastän mina barn är rätt så stora!
SvaraRaderaSv: Tack :) Jag har ingen aning om vad jag har för färger i håret... det fick frissan bestämma helt själv. Jag sa bara att jag ville ha det ljusare än det var och så gjorde hon slingor med.
Du gör helt rätt Anna! Barnen är ju bara små en gång och tiden ihop är så värdefull. Jag har också varit hemma lite längre än genomsnittet med mina. Och det är inget jag ångrar. Kände som du inför att lämna. Men visst har man blivit ifrågasatt, särskilt med den äldsta som jag hade hemma i 4,5 år. När hon var 1,5 började jag jobba lite kvällar och helger för att dryga ut föräldradagarna. Tvåan var 2,5 år när han började förskolan, trean tre år och tre månader. När fyran kom hade jag lägsta föräldrapenningen och kunde inte spara så mycket på dagarna. Ville verkligen inte läna henne då hon var ett och halvt. Då kom räddningen. Vårdnadsbidraget. Jag var en av de drivande till att det skulle införas i vår kommun, skrev insändare i lokaltidningen och skickade namnlistor till politikerna. Och i september 11 då lilltjejen var 2år blev det klart och jag fick tack vare det vara hemma med henne till hon fyllde tre år. När folk tror att barnen behöver förskola för det socialas skull när de är ett år får man bara hålla för öronen. Ha det gott:)
SvaraRaderaJag vet inte om jag håller med om att det alltid är avundsjuka som ligger bakom kommentarer, jag tror faktiskt det handlar om valen man gör. En del barn mår bra av att gå på dagis relativt tidigt, de är väldigt aktiva och behöver kanske en stimulans som man som förälder har svårt att ge dem. Kan tycka att det lätt skylls på "avundsjuka" i alla lägen.
SvaraRaderaMen jag har väldigt svårt att förstå hur man kan låta sina små barn gå heltidslånga dagar om man är två föräldrar med normala inkomster. Samtidigt så har jag ju under de åren jag bott här i Göteborg insett att boendet kostar oss flera tusenlappar mer än på mindre orter, det finns inga bostäder att hyra och att köpa är dyrt och kostar mycket i ränta. Så redan där är det tuffare att klara sig.
När jag var ung var jag barnflicka i Oslo och hade hand om två små. Deras föräldrar jobbade jämt! Vissa dagar såg de inte ens sina barn. Då bestämde jag att så skulle inte jag ha det.
Jag tycker det är tråkigt att min son måste vara på dagis så långa dagar, hade jag varit frisk så hade vi inte haft det så utan då hade vi nog delat upp det så att båda jobbade mindre. Nu lever vi ju i stort sett på en inkomst och då måste det bli såhär.
Sedan tänker jag att d et handlar lite om vad man har för bakgrund. Jag har en lång utbildning och i en branch där det är svårt att komma in. Hade jag valt att vara hemma i flera år skulle det vara svårt att komma tillbaka och jag har ändå jobbat hårt för att få min examen. Min sambo hade inte velat vara hemma på heltid, han klättrar på väggarna då.
Lite trist är det att det är så självklart att det blir mamman som ska vara hemma om barnen ska "slippa" dagis. Jag själv avskyr att vara hemma på heltid och skulle mycket hellre jobba. Nu är jag ju hemma eftersom jag är sjuk och det är inte samma sak, men jag tror inte jag hade velat vara barnledig i flera år. Jag är en sådan människa som behöver stimulans. Så nej, jag köper inte att alla är avundsjuka på den som kan vara hemma på heltid med barnen, men jag har också lärt mig att man kan klara sig på en lön, även om det är tufft.
Men visst är det som du säger, man är inte beredd på alla de känslor man får när man blir förälder!
Jag har varit hemma med båda mina barn tills de var 2,5 år med uppehåll några månader då pappan varit hemma med varje barn. För oss har det fungerat fint och barnen har varit nöjda och glada. Tror man måste känna vad som funkar i varje familj, vi är ju olika som personer!
SvaraRaderaKram
Ja minsann, hihi lite kladdiga ska de allt vara. Ha nu en fortsatt trevlig kväll min goa bloggvän
SvaraRaderakramar
Jag håller med dig och tycker det är du som gör rätt. Allt har sin tid och inget varar för evigt, varför skynda förbi något?
SvaraRaderaStor söndagskram!
Hej Anna!
SvaraRaderaSå kul att du lämnade en hälsning inne hos mig så jag kunde hitta till din trevliga blogg!
Kloka ord tycker jag! Vilken underbar miljö med höns, hund och kaniner!
Jag lär kika in här igen!
Kram Anna i Skåne
Vilket bra inlägg!
SvaraRaderaTrots att jag inte själv har barn är detta något jag funderat mycket kring eftersom jag tycker det är så viktigt. Jag har jobbat mycket på förskola och känner mig säker på att små barn inte har ut så mycket av att vara där. Jag tycker ärligt talat inte att det är en lämplig miljö för någon som knappt kan prata eller gå.. Ett litet barn förtjänar uppmärksamhet och trygghet vilket kan vara svårt att erbjuda i en stor barngrupp..
Sen är det första åren i ett barns liv otroligt viktiga för hur personen kommer att må och uppfatta sin verklighet i vuxen ålder, något jag tror att alldeles för få har kunskap om..
Om/när jag får egna barn ska jag försöka vara hemma med dem så länge som möjligt. Det handlar om val och min tanke är att pengar aldrig ska få gå före mitt eller de jag älskars välmående :)
Kram, kram
Jag valde att stanna hemma länge med mina två sista tjejer,Engla började inte på förskolan förräns hon fyllde tre år och det är så härligt att kunna få njuta den tid då de är små.Typiskt den svenska avundsjukan;(så ledsamt.
SvaraRaderaAtt kunna vara hemma med sina barn länge är hur mysigt o lyxigt som helst och det finns massor att hitta på.Jag har inte emot förskolan alls men just de första åren har inte så stor betydelse där.kram
Alla har vi människor olika tänk, olika synsätt och olika förutsättningar i våra liv. Men det här skulel jag kunna skriva en hel roman om...
SvaraRaderaBägge våra barn har börjat förskola vid nästan 2 år ålder och vi pusslar så mycket som möjligt för att de ska slippa vara borta så mycket och har föräldrar som kan ställa upp. Jag kan inte i nuläget göra något åt mina arbetstider, men det hade jag kanske gjort om jag hade kunnat för att slippa ha långa arbetsdagar och vårdnadsbidraget fanns inte när våra barn var små.
Jag tror att det kanske är en "mammakänsla" man har, att man vill vara hemma längre eller jobba mindre. Om man har den känslan i sig. För sambon delar inte alls min åsikt i att jag ska jobba 80%, och om vi ska köpa eget hus, måste jag börja arbeta mer. Som att jag skulle gå med på det å mina barns vägnar när de är små? Aldrig. Jag har redan ångest över att jag kanske måste börja arbeta heltid om 3,5 år när minste sonen är 8 och man inte längre kan skylla på föräldraledighet.
Om jag får uttala mig som förskollärare på förskola, så kan jag inte fatta hur en del föräldrar både kan tycka och tro att barnen har det bättre på förskolan än hemma. En del föräldrar på mitt jobb blev till och med jätteglada då vår kommun började prata om att föräldralediga skulle ha rätt till 25 timmar i veckan, än som nu, 15 timmar. Och sedan blev de bara arga när förslaget inte gick igenom. Och så går de hemma med sitt andra lilla barn och till och med suckar över hur jobbigt det är med de större. De lämnar gladeligen in dem till oss, tillsammans med 18 andra barn medan de går på cafe´ och skryter över sin sköna ledighet via Internet. Barnen får social stimulans - javisst, men ses deras enskilda behov, blir de tröstade, blir de sedda - tveksamt.
Varför skaffar man fler barn om man bara vill lämna bort dem och tro att de har det "bättre" på förskolan?
Detta har gjort mig så ledsen så många gånger! Att föräldrar inte kan förstå att de är det bästa för barnen ( om det inte ligger några andra faktorer bakom som sjukdom, missbruk osv...).
Jag har t.om börjar fundera på om jag ska byta jobb, för jag mår ibland så dåligt av det. men vet inte vad jag vill arbeta med istället. Igår nämnde en kollega att några politiker uttalat sig om att arbetslösa ska kunna ha sina barn heltid på förskolan och att det ska bli billigare eller till och med gratis att gå på förskolan... då kommer ju alla att helt plötsligt arbeta "heltid"...
Men som sagt, alla har vi olika liv och olika förutsättningar. Jag är iallafall lycklig över att jag gör det bästa för mina barn och sätter dem i första hand! Punkt slut :-)
Jag tycker du gör helt rätt när du vill och har möjligheten. Alla är ju olika och har olika behov, både barn och vuxna.
SvaraRaderaSjälv hade jag dagbarn när mina barn var små och jag ville vara hemma, tills den yngsta gick i tredje klass (jag har jobbat i förskola sedan dess), så de fick vara hemma samtidigt som de hade både kompisar och pedagogisk verksamhet gratis, så att säga.